Vägen till bokens hjärta går genom magen (Gränna)

Vättern är Europas femte största sjö och känd för sitt kalla vatten. Men kokheta majdagar och junidagar och julidagar har gjort sjön helt underbar att bada i.

Det var vad vi gjorde dagarna i ända hemma i Ångermanland. Sjön i min gamla barndomsby var ingen badsjö från början. Det var farmor som först började simma där för många år sen. Lugnt och värdigt tvärsöver sjön och tillbaka igen.

När jag var liten var den sjön full med hästiglar men det var ingenting som vi barn brydde oss om. Vi simmade ändå, dök från den smala bryggan och snorklade efter gäddor som det fanns gott om i vassen.

Något som det finns gott om i Vättern är signalkräftor och där är fritt kräftfiske delar av året. Stan ligger precis vid foten av Grännaberget vilket känns i benen uppför de brantaste gatorna och var du än står så syns Vättern med Visingsö mitt i och Västergötland där på andra sidan.

Enligt legenden kom ön till när Jätten Vist lade ut en grästuva åt sin fru att kliva på och där kan man besöka ruinerna efter det gamla Visingsborg. Och så ekskogen förstås. Med över 300 000 träd som planterades på 1830-talet för att trygga svenska flottans framtida behov av virke.

Det är roligt att vara tillbaka i Småland som snabbt blivit ett av mina favoritlandskap. Gränna och Visingsö var ett gammalt grevskap från början och är sprängfyllt med historia, inte bara polkagrisar.

Men nog märks det var man är någonstans. Amalia Eriksson, polkagrisens moder, har sin egen bronsstaty i Södra parken. Hon lanserade sitt rödvitrandiga godis 1859 och kokerierna i Gränna finns vart du än vänder dig idag, med allt från fruktkarameller och polkagrisstänger till knäckparaplyer och jätteklubbor.

Polkagrisbagarna håller förresten på och ansöker om att få den klassiska polkagrisstången ursprungsmärkt.

Fyra dar är egentligen för lite för att hinna se allt här. Men det har varit grått och blött och kvävande hett större delen av tiden så det var ändå skönt att komma under tak och vila fötterna då och då vid någon av restaurangerna nere i hamnen, äta gott och bara skriva.

Närmar mig mitten av första utkastet på min ännu titellösa Höga Kustenskildring. Skrivandet tar tid (och måste få ta tid) för mig. När jag hör om författare (skribenter, skrivande människor, vad du vill) som spottar ur sig manus på löpande band så tänker jag jämt Hur gör människan?

Alla som skriver har ju sin metod. Sitt sätt att närma sig en berättelse och omvandla de där tankarna och idéerna och känslorna till skriven text. Och då är det populärt att dela in författare i två grupper. "Plotter" och "pantser".

En plotter är, som namnet hintar, en person som planerar sin berättelse i förväg. Det kan vara genom tankekartor, post it-lappar, i stora drag eller på detaljnivå som man sammanfattar berättelsen från början till slut innan man sätter i gång med själva skrivandet. J. K. Rowling är en plotter och det är John Grisham också.

En pantser däremot kastar sig rätt in i berättelsen utan att på förhand veta hur det ska gå. Är du en sån skriver du "by the seat of your pants" och låter berättelsen överraska dig var gång du sätter dig ner med texten. Till den skaran hör författare som Stephen King och Margaret Atwood.

Man kan kalla det för att vara antingen en planerande eller en intuitiv författare. Och även om förespråkare för det ena eller andra lägret kan vara och har varit hårda i sina uttalanden om vad som är det bästa sättet så är ju sanningen den att det inte finns något rätt eller fel svar.

Själv är jag en plotter mer än en pantser men för mig kompletterar de där båda ytterligheterna varandra och är precis lika nödvändiga.

Jag skriver synopsis för hand i en skrivbok sida vid sida med själva berättelsen. Både för att inte glömma någonting och för att det är det i särklass bästa sättet (för mig) att vaska fram handlingen på och lära känna berättelsen i alla dess skrymslen och vrår.

Det är brainstorming scen för scen, kapitel för kapitel, numrerat och utmärkt med olikfärgade små post-its så att det går att slå upp i det.

Synopsin blir ett slags encyclopedia eller vägkarta över den egna berättelsen och är oftast inte helt och hållet klar förrän manuset också är det.

Samtidigt försöker jag också lyssna på berättelsen och karaktärerna och låser mig inte fast vid hur jag först tänkte om det av en eller annan anledning inte funkar i praktiken.

Som författaren David Morell (en pantser) sa:

"I like to think of the book as being an adventure. I have this mantra which says, 'Serve the story, listen to the story.' And often the story knows better than I do what it wants to be."

Samtidigt skulle jag trassla in mig något enormt och hamna i en återvändsgränd efter 50 sidor utan en detaljerad synopsis. (Det har förresten redan hänt en gång.)

I slutänden är det magkänslan som styr. Både när det gäller den rena texten och synopsis. Den vet alltid när något skaver, även om jag inte vet hur jag ska få det att sluta skava än.

Man kan se skrivandet lite som att köra bil. Berättelsen utgör motorn, planeringen är däcken, magkänslan ratten och alla tre behövs för att ta dig framåt och vidare, utan att hamna i diket.