Resa? Inom Sverige? (Sigtuna)

Så har man gått ett halvt liv och trott att Birka var Sveriges första stad. Det är vad de påstår på sin hemsida också men det är fel fel fel som Brasse skulle ha sagt i "Fem myror är fler än fyra elefanter."

"Birka var aldrig någon stad utan en handelsplats," berättar kvinnan på Mamsell Maria Margaretas, godisaffären på Stora Gatan när jag var där och köpte fruktmarmelad.

Stora Gatan är huvudstråket, med samma dragning som för tusen år sedan. Sigtuna som alltså är Sveriges första stad är smockfull av historia och inne på museet har de hörn och väggar med "Här finns rum för mer som vi inte vet än"-skyltar för det finns så mycket kvar i marken att det enda som behövs är ett ordentligt ösregn för att järnbitar ska kika fram.

Sigtuna kunde ha varit ett vilohem för fåglar. De finns precis överallt. Kanadagässen har sina ungar nu, de går i par på alla bryggor nere vid Mälaren och änder slumrar vid minigolfbanan.

Tog en tur längs Mälardalsleden, promenadstråket nere vid vattnet det första jag gjorde, krafsade ner en skiss av ett pilträd och önskade att jag var 12 år igen. För så maffiga träd som Sigtunas får man leta efter!

När vi bodde i Gävle (andra omgången) så hade vi ett riktigt toppenklätterträd bara ett stenkast från vår gata. Där brukade jag slå mig till ro som liten med en bok och fickan full av choklad. Tyckte inte det fanns bättre ställen att läsa på än uppe i träd.

Ja, det var då det. Satte mig och skrev - inte uppe i ett träd men borta på Strandvillans Café. I berättelsen, där får de klättra desto mer. Är inne på tredje delen av tre nu och det känns allt bra konstigt att tredje bloggsommaren redan är här.

Har besökt Vimmerby och Möja, Sjötorp och Gränna, Tomelilla, Ystad och Arjeplog och så en handfull endagsutflykter inom eller strax utanför Stockholm och ändå känns det som om jag bara har börjat. Skulle kunna hålla på i tio år till!

När jag berättar om bloggen, att jag reser bort för att skriva på olika platser runt om i landet, är de flesta positiva. En del väldigt positiva. Men så var det en kompis som blev i det närmaste förbluffad.

"Resa? Inom Sverige?"

Det hade hon inte ens tänkt på att man kunde göra på sin semester. Hon var nog positiv på sätt och vis men jag tror inte hon tycker vi har så värst mycket att komma med. Åtminstone inte tillräckligt för att det skulle vara värt att lägga respengar på.

Jag gillar utlandsresor lika mycket som någon annan - vi far till Spanien nu i augusti - men bara för att man älskar pistageglass betyder ju inte det att man inte kan vilja ha choklad då och då.

Fast visst, kanske hade jag tänkt mer som hon om jag hade haft annorlunda resvanor som liten. Den här kompisen, hon hade åkt på solsemester varje år sen hon var fem. Svenska städer hade hon knappt sett något av, sa hon.

Men min familj var rätt fattig när jag var liten. Åtminstone så pass att vi aldrig hade råd att åka utomlands. Så när det var sommar gjorde vi bilutflykter istället. Vi åkte till havet ute vid Rotsidan i Höga Kusten och åt den godaste rökta sik man kan tänka sig. Vi åkte till Vänern när vi hade vägarna förbi Lidköping och pappa visade oss porslinsfabriken. Andra dagar blev det minnesstenen på Häxberget i Torsåker där jag fick lära mig mer om häxprocesserna. Göta Kanal blev det också och Carl Larssongården. Siljan runt på en tank.

Och så stugan förstås, hemma i Ångermanland där vi var ute och lekte jämt och gick i skog och mark och plockade hjortron och svamp och blåbär.

Det där sådde en resglädje i mig som, även om det låg vilande under tonåren när det var mycket annat som hände, blommade ut desto mer efter 25. Så även om jag har råd att åka utomlands idag och gör det lite då och då så har jag också en lång önskelista på platser och städer som jag vill se här hemma. En riktig bucket list med sånt som "simma i 10 av Sveriges största sjöar" och "Besöka samtliga landskap."

Jag kände en tant en gång som glatt berättade för mig att när hon var ung var det bästa hon visste att köra bil. Så varje sommar och så fort hon fick chansen bilade hon runt i både Sverige och Europa. När jag kom till henne satt hon ofta med en urgammal kartbok från Sovjets dagar allra minst uppslagen över knät och med fingret följde hon rutterna och kom ihåg alla städer och länder som hon hade varit i.

Jag köpte en ny kartbok åt henne kort innan hon flyttade. En sån där med röda pärmar och guldskrift som på en bibel och på sista tiden märker jag att jag har tagit efter det där. Att sitta med näsan i kartböcker. Bara det att jag drömmer mig bort till städer jag vill besöka och saker jag vill se.

Det är ju lite det som den här bloggen har gått ut på hela tiden. Att skriva och att uppleva saker, äta gott och njuta och bara göra sånt som är kul. En rätt simpel levnadsfilosofi egentligen som jag skulle vilja anamma hela tiden, alla dagar. Tror den enda gången som jag riktigt lever i nuet sen jag var liten är just under sådana resor. Att bara släppa kraven och leva just här och just nu. Denna dagen - ett liv. Ja, ni fattar.

Förresten, en sak till som folk har haft tankar om det är det här att resa solo. En kompis, en annan den här gången, sa att även om hon på sätt och vis skulle vilja göra samma sak som jag så skulle hon inte känna sig bekväm med att resa ensam.

Och i början, under de första resorna, var jag precis lika nervös. Det kändes skämmigt. Nästan så man ville texta på en skylt och hålla upp när man gick förbi alla par och barnfamiljer så de visste att: "Jo, jag har vänner!"

Men precis som med allting så blir man mer luttrad ju mer man håller på med det. Jag har aldrig haft nånting emot mitt eget sällskap och soloresandet är väldigt medvetet valt. För om man reser bort just för att skriva så funkar det dåligt om man reser ihop med någon som inte gör det. För antingen riskerar du bli fruktansvärt osocial eller också blir det inget skrivet över huvud taget.

Då när jag var på Möja, första sommaren, så bodde det en man på samma vandrarhem och det visade sig att vi gjorde precis samma sak. Reste runt och skrev om det på våra nyfödda bloggar. Hans hette Songs of Freedom och han berättade för mig att den var hans sätt att låta familj och vänner veta vad han höll på med när han var ute och for.

Han reste alltså jorden runt med sin blogg och var bara i Stockholms skärgård över dagen och jag kommer ihåg att jag tänkte att det skulle jag också vilja.

Men även om den tanken, att göra bloggen internationell, fortfarande är lockande så vore det faktiskt häftigt, mer utmanande, att istället låta den vara helt och hållet inrikes. Bara Sverige. Att få besöka alla uppenbara guldkorn och "platser du måste se innan du dör" men kanske framför allt de städer och orter som är mer otippade vid första ögonkastet.

För sådana bloggar finns det inte lika många av och dessutom kan jag själv knappt bärga mig tills jag får ta reda på vad vi har att komma med.

För det har vi.