En färd i det inre (Möja)

Senast jag var i skärgården var jag 19 år och vaktade en utställning. Det var Örnsköldsviks skärgård det. Ulvön som har både sin egen surströmmingstillverkning och, som det verkade, kroniskt soligt väder.

En sån tur blev det inte den här gången. Inte sedan båten lagt till och väskorna stuvats undan och man var fri att röra sig som det föll en in. Då låg åskmolnen blålila på himlen och jag hann precis ta mig in på restaurangen Pärlan, innan regnet var över oss. Där är bara uteserveringen på verandan öppen så här års men inte for man illa av det och de säger ju att regnväder är skrivväder.

Så medan regnet piskade mot markisen och åskan mullrade ute till havs skrev jag kapitel ett över en fruktdrink och med en filt om axlarna.

Möja är en riktig cykelö och de går lätt och billigt att hyras på STF:s vandrarhem. Så med vattnet bara 14 grader varmt och inga badplatser just lämnade jag baddräkten hemma och gav mig ut på en cykeltur istället med skrivväskan som vanligt på ryggen.

Havet är aldrig långt borta och ändå glömmer man nästan att man är på en ö, med skogen som växer tät och grön på båda sidor om vägen. Röda hus och gårdar sticker upp ur grönskan eller blickar ner från sina grå klippor medan måsarna skriker från en kritvit himmel.

Anlände till Wikströms fiskrestaurang lagom till lunch. Fick leda cykeln längs den trådsmala vägen förbi hus som låg närapå i knät på varandra.

Inne var allt stilla och ro med bara radion som mumlade i sitt hörn. Där var vita tapeter med fartygsmotiv på väggarna, ljusblå träpanel och sjögrejor över dörren. Vilade mina cykelben och njöt av den godaste stekta abborre man kan tänka sig och sedan blev det mer skrivande till efterrätten.

Det ligger något förunderligt befriande över att vara här och att få skriva precis så mycket eller så lite jag har lust till. Att bara ge sig hän åt det och ta dagen som den kommer utan några yttre krav, planering eller dåligt samvete. Varför kan det inte alltid vara så?

Spenderade lunchen och större delen av gårdagskvällen med att skriva på Möjas Värdshus men varje gång jag slog upp anteckningsboken var det i Höga Kusten jag var, där berättelsen utspelar sig.

Det är en annan sak jag gillar med skrivandet, en av många. Att var du än befinner dig i världen, hur gammal eller ung du än är så kan du återvända till den där särskilda platsen, särskilda tiden när du skriver och det kan kännas precis så tydligt och hjärtenära som om du verkligen var där.

Jag är född i Gävle och har bott på en herrans massa ställen men när någon frågar var jag kommer ifrån så är svaret alltid detsamma, Ångermanland. För det är där jag har mitt hemma. Inte för att allt alltid har varit roligt och ljust där.

Några av mina absolut sorgligaste minnen och upplevelser och det som har format mig mest har jag därifrån. Det är väl därför jag alltid tycks återvända dit i mina berättelser.

Mot kvällningen tog jag mig en cykeltur längs öns västra sida som jag inte hade hunnit med än, ända längst ut där havet bredde ut sig nedanför klipporna i byn Hamn. Det finns dock inget ordentligt tillträdde dit eftersom det är ett villaområde. Vill du titta på utsikten och fota så får du göra som jag gjorde och snällt fråga om det är okej att korsa gräsmattan.

Mesta tiden var jag ensam på vägen både dit och tillbaka. Solen hade kommit fram till sist och det var bara jag och vägen och skogen. Inga ljud just annat än rasslet i aspar, björkar och tallar, knastret under däcken och mina egna andetag.

Jag kan älska ensamheten ibland. Behöva den. Det hör ju till skrivandets natur också. Det är ett ensamgöra. Skriver du så måste du liksom gilla att umgås med dig själv.

Känner folk som inte alls förstår det där men så är det för mig. Behöver få vara ensam ibland, med mina tankar.