Bokens medskapare (Millesgården, Lidingö)

Till Lidingö tar du tvärbanan. Det var åtminstone vad jag blev tipsad när jag berättade om Lena Andersons vernissage på Millesgården.

Trots snart 10 år i Stockholm har det aldrig blivit av att åka dit men jag har såklart hört talas om stället där det ligger på toppen av Herserudsklippan med utsikt över fjärden.

Det var Carl och Olga Milles som byggde Millesgården från början, år 1906. Tanken var först en konstnärsbostad där de kunde ha sina ateljéer men projektet växte och kom att sträcka sig över femtio år.

Paret träffades i Paris 1899 när de båda studerade. Hon var målare, han skulptör och det var från resor i framför allt Italien som inspirationen till Millesgården kom.

Det märker du med detsamma du stiger ut i Skulpturparken som är en oas med terrasser, kolonner och trappor, skulpturer och fontäner.

Samtidigt har tallarna och björkarna fått stå kvar och tillsammans med Stockholmsvyn på andra sidan vattnet med sina husrader och kryssningsfartyg skapas en oväntat spännande kontrast. Gammalt möter nytt.

Det var evigheter sedan jag var på vernissage sist och aldrig någon så flott som Lena Andersons. Hon fyllde 80 år nu i maj och var där tillsammans med Christina Björk som hon gjort många böcker ihop med.

Vi hade bara "Majas Alfabet" när jag var liten men ett av mina tidigaste skolminnen var när fröken visade oss den där tecknade filmen av "Linnea i målarens trädgård" och hur hela klassen kluckade av skratt när Linnea säger att "vi skulle bo på det allra trevligaste hotellet i hela Paris sa Blomkvist. Och det heter Esmeralda."

Lena Anderson och Christina Björk jobbade på Dagens Nyheter en gång i tiden och har varit vänner sen 1958.

De fick ett resestipendium av Författarfonden för att åka till Claude Monets trädgård i Giverny i Frankrike och skriva en barnbok om konstnären.

Det här var på 80-talet och barnböcker om konst var något nytt. Trots det eller kanske tack vare blev "Linnea i målarens trädgård" med Christinas ord och Lenas bilder en jättesuccé, både i Sverige och utomlands.

Boken är underbart fin och karaktären Linnea bygger både till utseendet och sättet på Lenas egen dotter Nicolina som älskade blommor.

I Lena Andersons böcker känner man lätt igen förlagorna bakom olika karaktärer. Storm-Stina och Maja till exempel har drag av Lena själv som liten.

Det var verkligen mäktigt att få se originalillustrationerna på riktigt. Jag blev alldeles stum. För att citera "Linnea"-filmen igen: "Det är något helt annat att se dem i verkligheten."

Lena Andersons akvareller är sådana att man riktigt hör havet smacka mot stenarna, känner vinden och doften av pionerna och medan jag gick omkring och tittade på de ca 150 akvarellerna, nästan samtliga ur olika barnböcker, funderade jag mycket på ord och bild.

Hur de kommunicerar med varandra, kompletterar varandra.

Lena Eriksson tar upp det i sin bok "Bilden, barnet och berättelsen Den samtida bilderboken" från 2007. Hon menar att illustratören på sätt och vis är textens regissör. Någon som tolkar innehållet, levandegör orden och iscensätter dem, på sitt eget unika vis.

Det ser man kanske främst i barnböcker där författaren och illustratören är två olika personer och det är intressant att se hur väsensskilt olika det kan bli beroende på vem som håller i penseln.

Jämför till exempel Ilon Wiklands och Jesper Walderstens illustrationer av Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta" där Walderstens bilder är betydligt mörkare och svartare och hur upplevelsen av texten påverkas av det.

Om skönlitterära böcker brukar man säga att 50% skapas av författaren och 50% av läsaren. Kanske kan man, åtminstone i många fall, säga samma sak om barnbokens författare och illustratör.

Mina favoritexempel på det är "Teskedsgumman" och "Ture Sventon." Det enda Åke Holmberg säger om sin semmelätande privatdetektiv är att han är en liten man som ser ut som en vaksam hök. Teskedsgummans yttre nämns inte över huvud taget, inte i någon av Alf Proysens böcker.

Men tack vare Björn Berg är det svårt att tänka sig en teskedsgumma som inte har randig kjol och hårknut. Eller en Ture Sventon som inte är tunnhårig i rutig kostym och damasker så som Sven Hemmel tecknar honom.

När ett engelskt förlag kritiserades för att de tydligt lånat drag av Bergs illustrationer i den översatta utgåvan blev svaret: "Ja, men så ser ju en teskedsgumma ut!"

Ture Sventons och Teskedsgummans utseende (och miljön de rör sig i också för den delen) var så självklara att när de här böckerna så småningom blev julkalendrar så kopierades Bergs och Hemmels bilder i princip rakt av. Något som för Björn Bergs del innebar en infekterad fejd med SVT om copyrighten.

För det man lätt glömmer är att även om en karaktär tillhör författaren tillhör den också illustratören.

I sin biografi "Från New York till Lönneberga En bok över Björn Berg" (2011) reflekterar Kajsa Willemark över att bokillustratörer sällan ges den uppmärksamhet de förtjänar som viktiga medskapare av böcker.

För när det görs mästerligt är ord och bild som ett, omöjliga att skiljas åt.